Framme i Goa. Första intryck: varmt, lugnt, skönt, soft, glassigt, mysigt, sandigt. Till skillnad från storstädernas stressiga biltrafik och allmänt pulserande tempo är Goa en välkommen avslappning! Nu är det för varmt för att vara i solen så jag beslöt mig för att försöka trycka ur mig ett par vettiga meningar. Vet inte hur långt jag kommer eftersom ACn här inne inte funkar och dehydrering är ett stundande faktum.
Tågresan till Bangalore gick iallafall utan problem och tåget var klart finare än mina fördomar låtit mig inbilla mig. Toaletten var dock öppen ner till spåret, vilket förklarar den påtagliga urindoften på stationen. Av detta lär vi oss att inte gå på toa när tåget står stilla.
Brölloppet var en stor succé med många färger på både kläder och människor, tre dagar med ceremonier av alla de slag och traditioner (Miras pappa hög bananträd för att bevisa viriliteten i deras stam), en massa dans och även en öppen bar. Nice. Det var en överväldigande upplevelse och jag är väldigt glad att jag offrat de tre veckornas modul 9 läsning för att vara här :)
Ännu en lång tågresa och en kringelikrokig taxiresa senare ankom vi till Palolem i Goa där vi ska spendera merparten av vår resterande tid i Indien. Vi bor i princip PÅ stranden i någon sorts temporärt uppsatt bambuhydda som dom tydligen river ner och sätter upp varje säsong pga. monsuner och skit. Några snabba steg på morgonen genom restaurangen tar oss direkt ner i sanden och sedan till vattnet som är nånstans mellan 20 och 25 grader varmt. Sol och bad är nice, finns väl inte mycket att säga om det. Imorgon ska vi besöka nån sorts Silent Disco där alla dansar omkring med hörlurar, tydligen tystnadslag i Goa efter kl. 23. Stället påminner om det där tältet som fanns på Roskilde nåt år. Ska bli skoj!
Nu börjar den värsta värmen lägga sig, så jag ska smörja in mig och bege mig till havet. Bilder kommer senare, vi har en snubbe med systemkamera med så några borde bli bra.
Hoppas alla har det bra där hemma i regnrusket! Saknar er alla!
Över och ut!
PS. Eric: Tärningsboken var väldigt intressant. En tvåa sa till mig att skriva detta inlägget.
Friday, February 27, 2009
Thursday, February 26, 2009
"Ett återkommande tema i alla försök att förstå terrorismens- den nordliga såväl som det sydliga- mekanismer är: vi betalar ett högt pris när vi sätter det privata näringslivets kortsiktiga krav (på lägre skatter, mindre byråkrati, ökade investeringsmöjligheter) före folkets bekov. Att efter den 11 september och trots överväldigande bevis på att de inte håller vad de lovar klamra sig fast vid den fria marknadens låtgålösningar påminner bra mycket om att låta sig förblindas av sin tro, en tro lika irratopnell som varje annat trossystemsom några självmordsbombare kan tänkas hålla fast vid i sitt heliga krig."
- No Logo, av Naomi Klein
Det är en hemsk värld vi lever i när politiker genomför ekonomiska reformer för att inte straffas av de ständigt så flyktiga kapitalets nycker. Rädda för att globala företag ska ta sin pengar, fabriker, arbetstillfällen och dra till andra, mer lönsamma trakter. Dvs. till länder där det ekonomiska klimatet är sådant att inga bestämmelser finns för hur arbetare ska behandlas eller hur mycket de ska betalas, där utsläpp inte taxeras och där hänsynen främst ligger till företagen och deras konstanta behov av att tjäna pengar som, helst avgiftsfritt, direkt skeppas hem till de egna aktieägarna och inte till det egna folket vars mark blir nedsmutsat och urlakad på naturresurser, vars en gång jordbrukstäckta mark blir exproprierad till förmån för goldbanor åt utländska direktörer och annat borgarpatrask.
Argumentet för att företagen ska få producera sina varor mer eller mindre avgifts- och skattefritt i dessa arma länder (och argumentet för att de heller inte ska betala så mycket skatt hemma och för att dagens överklass ska få fortsätta vara det) är den gamla hederliga 'trickle down'-teorin (borde vara känd som 'trickle down'-myten). Tanken är alltså att en del av de enorma mängder pengar som samhällenas topskikt korpar åt sig ska sippra ner till samhällets avigsida (i form av återinvesteringar och liknande) där folket helst bör sitta med händerna kupade framför sig och inte tänka på att ta sitt öde i egna händer. Man hävdar är också att utländsk företagsnärvaro är bra då en del pengar kommer folket till dels genom löner från fabriksarbeten, etc. och på så vis stannar en del pengar i dessa samhällen. Detta är dock skrattretande eftersom deras löner ofta ligger i storleksordning på ett par tior om dagen. Så de lilla som blir över efter mat och hyra är knappast nog för att sparka igång någon vidare lokal kommers. Och eftersom inga skatter betalas kan länderna i fråga aldrig hoppas på att ta sig ur detta trälträsk som skapats åt dem.
Gud förbjude att stora företag på allvar skulle investera i dessa länder! Det kan man ju inte göra, lönsamheten på det är ju skrattretande låg! Betala ordentliga löner och skatt? Hmpf!
Nog kräkt..
- No Logo, av Naomi Klein
Det är en hemsk värld vi lever i när politiker genomför ekonomiska reformer för att inte straffas av de ständigt så flyktiga kapitalets nycker. Rädda för att globala företag ska ta sin pengar, fabriker, arbetstillfällen och dra till andra, mer lönsamma trakter. Dvs. till länder där det ekonomiska klimatet är sådant att inga bestämmelser finns för hur arbetare ska behandlas eller hur mycket de ska betalas, där utsläpp inte taxeras och där hänsynen främst ligger till företagen och deras konstanta behov av att tjäna pengar som, helst avgiftsfritt, direkt skeppas hem till de egna aktieägarna och inte till det egna folket vars mark blir nedsmutsat och urlakad på naturresurser, vars en gång jordbrukstäckta mark blir exproprierad till förmån för goldbanor åt utländska direktörer och annat borgarpatrask.
Argumentet för att företagen ska få producera sina varor mer eller mindre avgifts- och skattefritt i dessa arma länder (och argumentet för att de heller inte ska betala så mycket skatt hemma och för att dagens överklass ska få fortsätta vara det) är den gamla hederliga 'trickle down'-teorin (borde vara känd som 'trickle down'-myten). Tanken är alltså att en del av de enorma mängder pengar som samhällenas topskikt korpar åt sig ska sippra ner till samhällets avigsida (i form av återinvesteringar och liknande) där folket helst bör sitta med händerna kupade framför sig och inte tänka på att ta sitt öde i egna händer. Man hävdar är också att utländsk företagsnärvaro är bra då en del pengar kommer folket till dels genom löner från fabriksarbeten, etc. och på så vis stannar en del pengar i dessa samhällen. Detta är dock skrattretande eftersom deras löner ofta ligger i storleksordning på ett par tior om dagen. Så de lilla som blir över efter mat och hyra är knappast nog för att sparka igång någon vidare lokal kommers. Och eftersom inga skatter betalas kan länderna i fråga aldrig hoppas på att ta sig ur detta trälträsk som skapats åt dem.
Gud förbjude att stora företag på allvar skulle investera i dessa länder! Det kan man ju inte göra, lönsamheten på det är ju skrattretande låg! Betala ordentliga löner och skatt? Hmpf!
Nog kräkt..
Wednesday, February 25, 2009
Somnolens
Sov bort helgen är vad jag gjorde. När jag vaknade tidigt på fredagsmorgonen tänkte jag: "Fan va hungrig jag är, borde ätit kvällsmat igår. Det gör ont." En halvtimma senare tillber jag, kippandes efter andan, den stora porslinsguden. Och en gång till ytterligare 15 minuter senare..
Med en mäkta öm buk spenderade jag sedan resten av dagen i en pseudokoma som hette duga, med ett par bonusgrader feber. Vet inte hur jag skulle klarat mig utan Madeleine- tack babe!
Det blev en ganska sömnig helg..
Med en mäkta öm buk spenderade jag sedan resten av dagen i en pseudokoma som hette duga, med ett par bonusgrader feber. Vet inte hur jag skulle klarat mig utan Madeleine- tack babe!
Det blev en ganska sömnig helg..
Thursday, February 19, 2009
Rösta för fan!
Igår i kantinen på WP 19 föregick någon form av val till någon form av styrelse (skulle jag tro). När det kommer till olika former av skolval är jag hopplöst oengagerad och ser inget som helst incitament för att sätta mig in tillräckligt för att kunna lägga en meningsfull röst. Och jag tror knappast jag är ensam.
Med det som bakgrund började jag och Staffan stimma om att man liksom bara lägger en röst på första bästa. Vore det då inte bättre om man kunde lägga en negativ röst- alltså en röst som drar bort en röst från ett parti- tänkte vi. Då skulle man inte känna sig tvungen att sätta sig in så mycket och inte alls behöva finna det bästa partiet. Det skulle ju räcka med att man hittade ett parti man inte tyckte om. Det är ju faktiskt mycket lättare att finna saker man inte diggar hos ett parti än saker man tycker är genomgående stabila med deras hopplösa valmanifest.
Detta måste ju höra framtiden till med tanke på ett klart dalande valintresse i många nationer, även om Sverige har ganska högt valdeltagande jämfört med många andra nationer. Förutom dess uppenbara fördelar rent deltagandemässigt tror jag det kan skapa entusiasm på något plan. Ett resonemang som i alla fall inte känns särskilt avlägset för mig är: "Jag vet inte vilket parti jag vill se i regering, men jag vill i alla fall inte att Parti X bildar regering. De ska bara hålla sig nere på samhällets bottenskikt, de skall!" etc. etc.
Man kan ju tänka sig ett antal modeller. T.ex. skulle man kunna inrätta det så att ett parti som får minusröster får ta dem med sig till nästa val, eller att man- vilket var favoritbudet igår- får skicka si och så många ledamöter i fängelse under hela mandatperioden.
Nåja, nog med trams.
Med det som bakgrund började jag och Staffan stimma om att man liksom bara lägger en röst på första bästa. Vore det då inte bättre om man kunde lägga en negativ röst- alltså en röst som drar bort en röst från ett parti- tänkte vi. Då skulle man inte känna sig tvungen att sätta sig in så mycket och inte alls behöva finna det bästa partiet. Det skulle ju räcka med att man hittade ett parti man inte tyckte om. Det är ju faktiskt mycket lättare att finna saker man inte diggar hos ett parti än saker man tycker är genomgående stabila med deras hopplösa valmanifest.
Detta måste ju höra framtiden till med tanke på ett klart dalande valintresse i många nationer, även om Sverige har ganska högt valdeltagande jämfört med många andra nationer. Förutom dess uppenbara fördelar rent deltagandemässigt tror jag det kan skapa entusiasm på något plan. Ett resonemang som i alla fall inte känns särskilt avlägset för mig är: "Jag vet inte vilket parti jag vill se i regering, men jag vill i alla fall inte att Parti X bildar regering. De ska bara hålla sig nere på samhällets bottenskikt, de skall!" etc. etc.
Man kan ju tänka sig ett antal modeller. T.ex. skulle man kunna inrätta det så att ett parti som får minusröster får ta dem med sig till nästa val, eller att man- vilket var favoritbudet igår- får skicka si och så många ledamöter i fängelse under hela mandatperioden.
Nåja, nog med trams.
Wednesday, February 18, 2009
Hej på dig fru Karlson, ska vi dansa Charleston?
Har just kommit hem från min aftonvakt. Har underhållit en 91 år gammal dam som omväxlande trodde jag var hennes man, dejt eller bara manligt sällskap som hon kunde flirta med. Hon växlade också mellan att vara på hotell, någon form av servering eller annan plats och varje gång hon fick något att äta insisterade hon på att betala för sig och att jag skulle antingen dela med henne eller att jag också skulle beställa in något. I övrigt en mycket charmerande dam som gick runt och nynnade på songer som nog var lika gamla som hon själv och ville gärna dansa både Charleston och gammelmans(ev. gammeldansk- fångade inte riktigt den)vals.
Annars inte mycket att rapportera från ett trött Nyborjvej 77, 1.
Puss & Snusk
Annars inte mycket att rapportera från ett trött Nyborjvej 77, 1.
Puss & Snusk
Tuesday, February 17, 2009
"Is anybody on this plane a doctor?"
Jag ar i Indien. Det ar varmt. Ni ar i Odense och Sverige. Det ar inte lika varmt. Haha.
Resan borjade med det nastan obligatoriska panik-bakslaget, som denna gangen kom i form av en punkterad cykel. En klart jobbig start pa resan... speciellt kl. 00.30 da taget avgick fran Odense 00.55. Men en vackning av Eric senare satt jag pa en statlig grön --- ändrade tangentbordslayout nu --- cykel på väg mot banegården. Två timmar senare hoppade jag av på Kastrup och strax efteråt mötte jag familjen Thimmayya & co och efter ytterligare några timmars väntan lyfte vi mot Bryssel för att sedan borda planet till Chennai. Planet var av hög klass med personliga skärmar i nackstöden framför och all dricka man kunde tänka sig - gratis. Två öl och tre jack-n-coke senare hör jag någon fråga efter nån som ge en intramuskulär injektion till en passagerare. Då vi ännu inte lärt oss detta tvekade jag lite, men sen sa mina drinkar "hur svårt kan det vara?". Det var inte så svårt. Hade lite tvekan eftersom det inte direkt var en steril miljö, men fransmannen vars gluteus jag penetrerade med min nål tackade och bockade och så var det med det. Planet landade och efter lite strul med våra väskor så mötte vi Gappu, Zals bror, och vi åkte till deras barndomshus och däckade efter ca. 36 sömnlösa timmar (lyckades inte sova i början av flygresan, och sen var jag pumpad av adrenalin efter mitt doktorsarbete så då gick det inte heller).
Nästa dag började med frukost lagat av en indisk kvinna som jag aldrig riktigt snappade upp namnet på, trots att hon gjort frukost till oss de senaste 4 dagarna. Efter detta bar det iväg till shopping på Spencers Palace, ett shoppingcenter som får Nova Lund att se ut som ICA Tuna eller, för er som har Odense som referens, Rosengårdscenter att se ut som... vår kebabkiosk. Orkar inte riktigt skriva allt som hände, men det innefattar allt från irriterande försäljare till en förstahandsinsikt av varför indier enbart äter med höger hand (hint: dom torkar sig i rumpan med vänster).
Vad har mer hänt?... här är varmt. Jag har köpt skräddarsydda grejor - NICE - jag har klippt mig på 5-stjärnigt hotel för 50SEK, vi har sett en massa tempel och inatt ska vi åka nattåg till Bangalore och gå på bröllop.
Trafiken är här för övrigt sjukare än jag kunnat föreställa mig. Verkar som att den enda reglen typ är "kör inte på nån, och tuta om kör om". Funkar förvånansvärt bra, men det låter mycket, och man har en konstant känsla av att ens liv kommer sluta när som helst. En taxi, eller Otto som det heter, kostar ca. 5-15 kr. Det är helt okej att dela på 4 pers.
Indierna är också sjukt lustiga, de skäms inte för att stirra, peka, le och skratta på den långa vita killen som går förbi. Ett nyfiket folk. I början kände man sig lite uttittad, men det är bara att gilla läget och skratta och vinka tillbaka.
Nu går inte min tid ut, men jag orkar inte skriva mer. Berättar om brölloppet lite senare.
Tjo!
Resan borjade med det nastan obligatoriska panik-bakslaget, som denna gangen kom i form av en punkterad cykel. En klart jobbig start pa resan... speciellt kl. 00.30 da taget avgick fran Odense 00.55. Men en vackning av Eric senare satt jag pa en statlig grön --- ändrade tangentbordslayout nu --- cykel på väg mot banegården. Två timmar senare hoppade jag av på Kastrup och strax efteråt mötte jag familjen Thimmayya & co och efter ytterligare några timmars väntan lyfte vi mot Bryssel för att sedan borda planet till Chennai. Planet var av hög klass med personliga skärmar i nackstöden framför och all dricka man kunde tänka sig - gratis. Två öl och tre jack-n-coke senare hör jag någon fråga efter nån som ge en intramuskulär injektion till en passagerare. Då vi ännu inte lärt oss detta tvekade jag lite, men sen sa mina drinkar "hur svårt kan det vara?". Det var inte så svårt. Hade lite tvekan eftersom det inte direkt var en steril miljö, men fransmannen vars gluteus jag penetrerade med min nål tackade och bockade och så var det med det. Planet landade och efter lite strul med våra väskor så mötte vi Gappu, Zals bror, och vi åkte till deras barndomshus och däckade efter ca. 36 sömnlösa timmar (lyckades inte sova i början av flygresan, och sen var jag pumpad av adrenalin efter mitt doktorsarbete så då gick det inte heller).
Nästa dag började med frukost lagat av en indisk kvinna som jag aldrig riktigt snappade upp namnet på, trots att hon gjort frukost till oss de senaste 4 dagarna. Efter detta bar det iväg till shopping på Spencers Palace, ett shoppingcenter som får Nova Lund att se ut som ICA Tuna eller, för er som har Odense som referens, Rosengårdscenter att se ut som... vår kebabkiosk. Orkar inte riktigt skriva allt som hände, men det innefattar allt från irriterande försäljare till en förstahandsinsikt av varför indier enbart äter med höger hand (hint: dom torkar sig i rumpan med vänster).
Vad har mer hänt?... här är varmt. Jag har köpt skräddarsydda grejor - NICE - jag har klippt mig på 5-stjärnigt hotel för 50SEK, vi har sett en massa tempel och inatt ska vi åka nattåg till Bangalore och gå på bröllop.
Trafiken är här för övrigt sjukare än jag kunnat föreställa mig. Verkar som att den enda reglen typ är "kör inte på nån, och tuta om kör om". Funkar förvånansvärt bra, men det låter mycket, och man har en konstant känsla av att ens liv kommer sluta när som helst. En taxi, eller Otto som det heter, kostar ca. 5-15 kr. Det är helt okej att dela på 4 pers.
Indierna är också sjukt lustiga, de skäms inte för att stirra, peka, le och skratta på den långa vita killen som går förbi. Ett nyfiket folk. I början kände man sig lite uttittad, men det är bara att gilla läget och skratta och vinka tillbaka.
Nu går inte min tid ut, men jag orkar inte skriva mer. Berättar om brölloppet lite senare.
Tjo!
Sunday, February 15, 2009
Ändrade planer
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Igår aftes hade jag en lugn hemmakväll planerad för mig själv. Det började bra.. kollade på Armbryterskan från Ensamheten- mycket bra film. Efter det tänkte jag mig att elda på mina redan pyrande politiska åsikter genom att se Che & Fidel- något av en uppföljare till Motorcykeldagboken. Istället blir man utsläpad till dryckenskap och allmänt dålighetsliv till sent in på natten av Måns och Jakob.
Men misströsta ej! Jag har tagit mig tid nu på förmiddagen att vattna mina känslor för latinamerikansk folkkamp mot företagsamerika och min avsmak för det senare. Vi kan melodin nu.. folk X i latinamerikanskt land Y tar makten på ett eller annat sätt, bestämmer sig för att ta tillbaka (nationalisera) resurs Z (obrukad jord, mineraler, naturgas, etc. ägt av amerikanska företag eller rika inhemska patroner) för att kunna skapa sig en dräglig tillvaro, företag A klagar hos USAs regering som därmed börjar politiskt och ekonomiskt destabilisera land Y genom t.ex. handelsembargo eller i värsta fall stödja en eller annan högervriden general som därmed kan ta makten i land Y och säkra företag A's tillgångar.
Jag finner det tämligen ironiskt att mannen som 9:de oktober 1967 avrättade Ernesto 'Che' Guevara, Sergeant Mario Teran, nyligen blivit opererad av kubanska läkare, vilka var de enda som inte krävde 'hans högra arm' som betalning..
Annat mer eller mindre meningslöst vetande är att en av Ches närmaste män under tiden i Bolivia, Ciro Bustos, bor i Malmö med sin schäfer.
Kanske dags att bruka lite allvar nu.. även om jag inte har någon vidare lust.
Puss
Men misströsta ej! Jag har tagit mig tid nu på förmiddagen att vattna mina känslor för latinamerikansk folkkamp mot företagsamerika och min avsmak för det senare. Vi kan melodin nu.. folk X i latinamerikanskt land Y tar makten på ett eller annat sätt, bestämmer sig för att ta tillbaka (nationalisera) resurs Z (obrukad jord, mineraler, naturgas, etc. ägt av amerikanska företag eller rika inhemska patroner) för att kunna skapa sig en dräglig tillvaro, företag A klagar hos USAs regering som därmed börjar politiskt och ekonomiskt destabilisera land Y genom t.ex. handelsembargo eller i värsta fall stödja en eller annan högervriden general som därmed kan ta makten i land Y och säkra företag A's tillgångar.
Jag finner det tämligen ironiskt att mannen som 9:de oktober 1967 avrättade Ernesto 'Che' Guevara, Sergeant Mario Teran, nyligen blivit opererad av kubanska läkare, vilka var de enda som inte krävde 'hans högra arm' som betalning..
Annat mer eller mindre meningslöst vetande är att en av Ches närmaste män under tiden i Bolivia, Ciro Bustos, bor i Malmö med sin schäfer.
Kanske dags att bruka lite allvar nu.. även om jag inte har någon vidare lust.
Puss
Thursday, February 12, 2009
Lagens långa arm?
Dagen goda gärning är gjord.. kanske beroende på vem man frågar dock. Har precis skickat in ett halvanonymt tips till polisen angående den härliga 'hashbutik' som ligger här på gatan.
Mitt civilkurage vet inga gränser!
Mitt civilkurage vet inga gränser!
Tuesday, February 10, 2009
Sesam, damma dig!
Vakna till liv du ynkling bland bloggar!
Härmed blåser jag dammet av denna forna ordens boning så att den än en gång kan leva och andas!
Härmed livförklarar jag dig, 'Hjälp, jag har blivit dansk!'!
Äntligen en morgon då diciplinen min inte svek. När jag gick och la mig igår tänkte jag i mitt ambitiösa sinne att jag skulle ut och springa när jag vaknade..
Klockan slog 06.30 och Kaizers Orchestra väckte mig. .
Inte fan hade jag någon lust att ge mig ut i mörker och kyla för att tillfredställa egot mitt! Men efter att framgångsrikt betvingat min sömnighet i tio minuter verkade det inte bättre än att jag faktiskt vaknat med någon form av självdiciplin i behåll och en löptur tycktes oundviklig. Mycket riktigt fann jag mig själv, tio minuter senare, iklädd løbtøj på gatan utanför huset.
Min löptur innehöll följande höjdpunkter:
En av anledningarna till att jag valt att blåsa dammet av den här gamla skorven till blogg är givetvis att jag snart kommer att tillbringa omkring tre veckar som ensam herre i huset. Herr Rehn finner nämligen för gott att resa till Indien Onsdag natt. Med anledning av detta kommer han, eller kommer han inte, att berika vår tillvaro med någon form av resedagbok. Därför måste jag skriva hemmifrån för att kontra. För att bevara balansen, eller likvikten om man så vill, i internet-forumens värld.
Nu måste jag snurra in i min stålmannentelefonkiosk och byta om från morgontrött/-kåt/-ordglad grottman till ambitiös Centralnervsystemslärande student!
Puss!
Härmed blåser jag dammet av denna forna ordens boning så att den än en gång kan leva och andas!
Härmed livförklarar jag dig, 'Hjälp, jag har blivit dansk!'!
Äntligen en morgon då diciplinen min inte svek. När jag gick och la mig igår tänkte jag i mitt ambitiösa sinne att jag skulle ut och springa när jag vaknade..
Klockan slog 06.30 och Kaizers Orchestra väckte mig. .
Inte fan hade jag någon lust att ge mig ut i mörker och kyla för att tillfredställa egot mitt! Men efter att framgångsrikt betvingat min sömnighet i tio minuter verkade det inte bättre än att jag faktiskt vaknat med någon form av självdiciplin i behåll och en löptur tycktes oundviklig. Mycket riktigt fann jag mig själv, tio minuter senare, iklädd løbtøj på gatan utanför huset.
Min löptur innehöll följande höjdpunkter:
- Efter cirka fem kilometer närmade sig en parkbänk cirka tjugo meter bort. Jag kom närmare endast för att upptäcka att det i själva verket var en kvinna (måste varit en danska*) gåendes med två hundar. Typiskt sånt som får en att betvivla kvaliten av ens synsnerver.
- Med omkring halvannan kilometer kvar att springa råkar jag ut för följande moralknäckare: Jag- mer eller mindre simultant- får ont i vaden, blir hungrig och bajsnödig.
En av anledningarna till att jag valt att blåsa dammet av den här gamla skorven till blogg är givetvis att jag snart kommer att tillbringa omkring tre veckar som ensam herre i huset. Herr Rehn finner nämligen för gott att resa till Indien Onsdag natt. Med anledning av detta kommer han, eller kommer han inte, att berika vår tillvaro med någon form av resedagbok. Därför måste jag skriva hemmifrån för att kontra. För att bevara balansen, eller likvikten om man så vill, i internet-forumens värld.
Nu måste jag snurra in i min stålmannentelefonkiosk och byta om från morgontrött/-kåt/-ordglad grottman till ambitiös Centralnervsystemslärande student!
Puss!
Subscribe to:
Posts (Atom)
