Min vän högmodet

Hej hopp.

Sitter i Uppsala och väntar på att Madde ska sluta jobba. Ska tillbaka till plugg och flytt och annat smått och gott i Odense i kväll. Det finns inget som en veckas ledighet för att glömma allt vad plikt och nytta heter.
Jag tycks verkligen ha skjutit mig själv i foten när jag antog att första dagen i skolan (idag) bara skulle vara introduktioner. Jag har alltid tyckt att en stabil start på en ny termin är att missa de första två föreläsningarna. Men så har jag också alltid stått väldigt nära mitt högmod samt varit utrustad med en självsäkerhet som inte går av för hackor.
Somliga, kanske rent av de flesta, skulle säga att högmod är en (svår) synd. För mig har det alltid varit något av en dygd. Något att luta sig tillbaka mot när man mycket hellre vill hitta på något skoj än läsa vad en full dansk skrivit om slumpmässigt utvald anatomisk struktur. Men det skulle förstås kunna vara min självbevarelsedrift som talar. "Det kommer gå fint" är trots allt en fras jag finner högst användbar och allmännyttig. Om mina dygder ger utdelning återstår att se när resultaten från senaste tentan publiceras..
Altså.. för att min liv ska bli komplett fattas nu bara att jag finner en narr som vill ha mitt rum på Glans. Om jag inte gör det känns det inte som någon katastrof.. bara lite mindre pengar i fickan och en eventuel fejd med den danska kronofogden.
Jag hyser dock hopp om att den gode fogden skall vända sitt godvilliga öra till och lyssna till rim och reson. När han får se under vilka förhållanden jag bott, på det av gud förgätna Glanshatten, måste han väl ändå visa barmhärtighet och häva priset på mitt huvud.

För relaterad läsning:
www.hogmodarendygd.nu

Kram,

Eric